Ångest!
Om jag åker till Australien, kommer jag då palla att vara hemmifrån från de nära och kära i 1 1/2 år! Det är sjukt länge. För att vara på andra sdan jorden och inte kunna nå varandra mer än via datorn typ. Kommer jag klara av klimatet och alla dess djur? Kommer jag orka med plugget och fatta vad alla säger?
Om jag stannar hemma, kommer jag ångra det då? Om jag åker kommer jag ångra att jag åkte då? Kommer jag få världens hemlängtan och börja lipa? Åh hur klarar alla av detta? Får panik. Vill bara lägga mig på golvet och gråta och låta någon annan sköta allt detta åt mig. Snälla Gud hjälp mig!!
Bättre var det förr när man började jobba där föräldrarna jobbade direkt efter skolan. Fast det är ju egentligen väldigt tråkigt, men då visste man i alla fall var man skulle ta vägen. men men.....
Annars gör man ju som mormor och börjar jobba på sillen när man är typ 13 år. Kul va!
Jag vill ha en plan för mitt liv. Så jag vet hur jag skall gå tillväga. Jag gillar inte att bara ta dagen som den kommer och göra spontana saker. Jag vill att allt skall vara planerat. Jag vill ha koll på allt!
Tänk om allt bara blir helt fel och jag har slängt ut alla penagar jag har på någonting helt ovärt? Tänk om jag inser efter ett halvår att detta är inte vad jag vill göra, och så har alla pengarna slängts i sjön. Tänk om jag inte hittar några nya vänner och blir helt lonley och utstött. Ååååhhhh!!!
Förlåt för att jag slänger allt detta på er. Var inte meningen, men var bara tvungen att få det ur mig.
Hjälp mig någon!!!
Australien
Stranden där jag kommer bo om jag nu åker dit....
Studentboendet...
New york!
Miami!!
California!
Usch, förstår att du känner så. Det är ju verkligen jättesvårt att veta vad man ska göra och vart man ska ta vägen efter studenten. Och alla valen önskar man att någon bara kunde fatta åt en, så man slapp välja själv och riskera att göra fel. Men om du känner att du verkligen vill sticka utomlands i ett år eller något så tycker jag definitivt att du ska göra det. Annars kanske du ångrar dig i framtiden, och så är det för sent. Gör du det och ångrar dig under tiden så finns ju alltid möjligheten att bara avbryta och åka hem. Sant som du skriver att man har slösat massa pengar då, men då ledde det dig i alla fall fram till att du vet att detta i alla fall inte var vad du ville. Tror det är värt att chansa. :)
Till skillnad från dig känner jag dock inte att jag vill ha allting planerat, utan jag vill bara ta saker och ting som de kommer. Men då är det väl möjligt att alla tankar jag har på saker jag vill göra bara förblir tankar, och att jag blir kvar här för alltid, ahah. Tja, jag får se. Det är verkligen inte lätt nej, usch...
Ja det är verkligen svårt! Asså jag vill verkligen utomlands men jag vet inte om jag klarar av att vara borta i 1 1/2 år från alla där hemma. Tänk om man åker och sedan verkligen inte klarar av det och måste åka hem. Känns ju lite onödigt. Men då är det ju precis som du säger att då vet man att man inte ville göra det, då har man ju testat. Men jag måste ju betala av csn skulden i resten av mitt liv sedan.
Har du någon aning om vad du skall göra?
Jo, sant.
Nej, jag vet verkligen inte. Men konstigt nog stressar det mig inte heller. Till att börja med kommer jag nog vara ledig i något halvår/år, eller kanske småjobba någonstans någon/några dagar i veckan. Och under den tiden hoppas jag på att komma på något jag vill göra. Har alltså inte direkt några planer, utan jag får se. Jättesvårt, verkligen.
Det är omöjligt att veta hur resten av ens liv ska se ut. Och kanske det också är det som är charmen med livet. Du kan aldrig veta hur det ska sluta, men du kan alltid försöka påverka och styra det i den riktigt som känns mest rätt för stunden.
När jag hade tagit studenten så jobbade jag på ett café under sommaren, och därefter åkte jag som aupair till London. Jag hade målat upp en bild om hur det skulle bli, om allt jag skulle se och göra, hur mysigt jag skulle ha det med värdfamiljen mm. Den bilden gick i kras. Under de 2-3månaderna som jag var där mådde jag fruktansvärt dåligt, jag hade en stor hemlängtan och grät varje dag. De är nog de månaderna i mitt liv som jag har mått som sämst. Samtidigt är det de månaderna som har stärkt min personlighet något oerhört. Jag har många minnen från de månaderna, både goda och mindre bra. Jag valde att åka hem ca 2 månader tidigare än bestämt, och visst kände jag mig lite misslyckad då. Men samtidigt känner jag att jag gav det i alla fall en chans. Jag vågade hoppa på tåget och testa, och så märkte jag att detta inte var min grej, så jag valde att stiga av igen. Så nu sitter jag inte här och undrar, hur hade det varit om jag åkte?.
Sen tror jag inte att du ska känna någon stress över att inte veta vad du vill göra. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra när jag blir stor. Jag tror att "saker" kommer trilla över en. Tex när jag kom hem från London, så fick jag vikariera på dagis, och det var tack vare att Emma gick på det dagiset. Sen rekommenderade dem mig till andra dagis, och så rullade det på. Sen var jag inne i chokladbutiken och sa att jag sökte jobb, första sommaren hade hon inget jobb till mig, men så plötsligt skulle hon driva ett cafe, jag fick jobb där, vilket ledde till att jag fick extraknäcka i butiken, vilket ledde till att jag fick köpa butiken.... Ja, du förstår kanske vad jag menar. Att ibland "snubblar" man över grejor som leder till något annat.
Hmmm, nu har jag pladdrat på en massa och jag vet inte om detta kunde göra dig något klokare. Vi alla kan tycka och tänka och ge råd. Men det slutgiltiga beslutet är det bara du som kan ta!!!
Kramar
I love this page.
